sofiawrotethis

Ibland kan jag känna att det var så jävla värt att vara med någon som trots att han trasade sönder mig på insidan, ändå lät mig göra egna val. Han tillät mig ensamtid.
Nu har jag någon som gör mig så jävla hel, men som håller mig tillbaks. Jag är inte mig själv längre, utan han försöker ta mina beslut.
Jag är ingen man går över huvudet på, jag kan bestämma över mig själv, och jag ska få göra det så länge det finns tid över.

Sometimes I wish that I could just end this. Go back to who I used to be.

Jag önskar ibland att jag kunde gå tillbaks till den jag brukade vara. Samtidigt känns den delen av mig så jävla värdelös. Jag lät folk, framför allt killar, utnyttja mig till max. Bara för att få bekräftelse på att jag var någon. Och mest för att få känna mig sedd. Jag vet att jag var så trasig, men samtidigt så jävla glad. Berg&dalbanan var värre då, men den lät mig känna lycka i större utsträckning än den gör nu. Jag har fler downs än ups som det är nu.
Försöker hitta det där som brukade framkalla lyckoruset, men det finns liksom inte där längre.
Framför allt påverkar det här min förmåga att prata. Jag har fortfarande svar på tal, men orden försvinner ofta, jag stammar eller säger fel.
Allt det här påverkar den jag är, och brukade vara. Jag vill hem, jag vill få bli den jag en gång var.

Sometimes I feel like, oh girl you better of alone.

D har en numera en förmåga att gå mig på nerverna. Han trissar mig till det yttersta och jag är ofta nära ett sammanbrott. Han vet hur lättstressad jag är, men av någon anledning så gör han inget för att underlätta. När vi ska någonstans så är han klar 2 sekunder innan vi måste vara vid bussen, han drar ut på att få saker gjorda, han kräver i stort sett att jag ska laga mat, diska & handla.
Ibland vill jag lämna honom, för jag känner att vi på alla sätt är på olika plan. Vi ser inte lika på mycket, men sen är det dem där få stunderna som väger upp allt det dåliga. Som när vi inte träffats på 2 dagar och jag längtat ihjäl mig efter hans kyssar. Eller när vi ligger i sängen på kvällarna och han berättar hur han vill leva sitt liv med mig.
Jag önskar att man bara kunde radera någon ur sitt minne, då hade det vart enkelt.

Ni vet när man är rädd för att den man lever för ska göra något som får hjärtat att gå i bitar. När man vet att man känner sådär för att man själv varit där, och säkerligen kunnat falla tillbaks igen. Vad gör man? Hur får man känslan att försvinna?

Igår var jag med om en riktigt läskig dag. Eller ja den började bra, åkte till mässan vid 9 och kände att magen inte var som vanligt. Men tänkte att det går väl över, det gör ju ont att vara tjej ibland. Men framåt 1 så kände jag att det började bli ännu värre, satte mig ner och sen kom jag knappt upp på 2 timmar. Så vid 3 åker jag hemåt, på tåget börjar jag må illa & bli trött så jag blundar. När jag öppnar ögonen så flimrar det och jag kan knappt urskilja tjejen som sitter framför mig. Jag blev livrädd, förstod inte alls vad som hände. Samtidigt börjar först mina händer att domna bort & sen resten av kroppen. Bestämmer mig för att gå av tåget pga illamåendet och flimret. Går av och försöker hitta en bänk att lägga mig på. Efter 30 min kräks jag och det kommer fram en tjej och frågar om jag är okej. Berättar för henne vad som hänt och hon ringer 112 som skickar en ambulans. Väl på Karolinska tas det blodprov och andra prover. Efter en stund konstateras det att det inte är något fel på mig utan snarare blodtrycksfall och utmattning..

Idag mötte jag världens finaste ögon, tragiskt nog lär vi aldrig ses igen.

I can't explain the thing I feel, but I know you're a keeper. You're turning me upside down but I'm loving it. Don't you know, it's torture loving you.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig fått mitt hjärta krossat. Men det kommer aldrig mer hända, jag har slutat förvänta mig saker av folk. Slutat ta för givet att jag kommer vakna upp bredvid D varje morgon. Slutat ta för givet att pappa hör av sig, att mina vänner finns där när något är jobbigt. D vet om det här, att jag aldrig förväntar mig något för att slippa bli besviken. Han tycker det är fel, jag tror inte han förstår vart det kommer ifrån. Och att försöka förklara, det går absolut inte.

När man tänker efter har jag en jävligt svart själ. Inte så att jag är elak mot andra människor, men man kan lätt säga att jag inte tar skit lika lätt. Jag brukade tacka & ta emot i stort sett, men fan om någon försöker sätta sig på mig nuförtiden, big no no people.

Jag pratar mycket om att släppa eller hålla upp sin gard. Det beror nog på att det just spelar så stor roll för mig. Jag vet att jag, när jag väljer att släppa ner min gard, är sårbar. Men samtidigt är det ett sätt för mig att våga. Jag har förstått att man för att vinna måste våga förlora.
När jag tvärtemot väljer att hålla upp den, alltså väljer det själv, är jag stark och står för något. Det borde ni också göra, stå för något.

Så okej, jag är en sån där person som sällan gör något om det inte ger mig något tillbaks. Jag antar att jag brukade vara någon som bara gav utan att förvänta mig något tillbaks. Men på vägen upp från utnyttjandet slog det fel någonstans. Istället för att lära mig av det som gjort mig illa, så stängde jag av allt, antog att alla var ute efter att sätta sig på mig och bestämde mig för att aldrig släppa ner min gard. Ingen skulle kräva något av mig utan att jag kunde krävde något tillbaks.

Saken är, den här bloggen är ett sätt för mig att bli av med allt det svarta jag bär på. Och det hjälper, till viss del. Nattmonstren kan bara d ta bort, ingen annan har någon inverkan på dem. Bara han.
Han.

Så står jag här igen, patetiskt hm. Igår åkte d på kryssning, ikväll är han hemma igen. Men jag klarar inte riktigt av att han åker iväg utan mig, bort från mitt synfält och utanför radien där jag har koll på honom. Jag har ingen aning om vad som hände inatt, jag kan bara lita på hans ord. Och ja, om någon nu läser det här så vet ni hur svårt det är för mig att lita på andra. Speciellt någon som kan förstöra hela min världsbild på två sekunder. Men jag antar att man måste våga satsa om man ska ha någon chans att vinna. Så jag försöker släppa alla bilder som susar runt i mitt huvud på d ihop med någon annan. Han ringde igår, "jag älskar dig s, glöm aldrig det". Tydligen alkoholen som kickat in också, men fan jag vet vad han känner för mig och hur rädd han är för att jag ska vara med någon annan. Han skulle aldrig vara otrogen eller hur?

När jag först började träffade Daniel, så var både mitt hjärta och själ totalt satt i mörker. Jag hade också satt mig i något som gav mig bekräftelse på att jag var någon, men som samtidigt gjorde mig så himla illa och trasig. Cigaretterna var då det enda jag lade min trygghet i, helsjukt när man tänker efter. Men när allt runtomkring kaosade var dem det enda som kunde lugna ner mig. Inget annat fungerade.
Det tog ganska lång tid innan jag fick tillbaks orken att avsluta det där som gjorde mig så trasig. Men så småningom byttes alla sena nätter i en lägenhet med gula och halvrenoverade väggar ut av telefonsamtal med D och massa pirr i magen. Helt plötsligt insåg jag hur det var att kunna känna lycka igen. Att vara med någon vändes till något fint, inte smutsigt som det förut kändes.

Jag lever fortfarande oftast i ett totalt mörker, men dagarna då jag hittar ut till ljuset blir bara fler och fler. Jag vet inte om jag ska säga att han räddat mig, eller om det bara blivit värre. För trots att ljuset visar sig allt oftare, så är mörkret värre än det någonsin varit, de nätter jag är utan honom.

"But baby, I tell ya
My heart is freaking out when I held ya
Even in the best of days
Love will be hard and hearts will be faking"

Ända sen jag började få finnar har hela min tillvaro kretsat kring min hy. Jag har avstått fester, bad med syskonen, släktträffar, spontana övernattningar och även träning på grund av att jag sett mig själv som ett monster.
Sen nyår har jag släppt ner garden, jag tänker inte längre vara en slav under mig själv. Min hy ska inte få förstöra mitt liv längre, det finns de som har det värre och om någon nu skulle bry sig om några röda prickar så är det deras problem. Visst, jag orkar inte hålla uppe den här tankegången varje dag. Men oftare än jag brukade, och det är allt jag begär.

Det värsta är att alla mina tankar ändå är mörka, något äter sakta upp mig inifrån. Det spelar ingen roll att jag lägger mindre fokus på min hy. Det är alltid något annat som tar över. Som nu, min vikt.

I nuläget känner jag att jag hade behövt komma iväg ett tag. Jag behöver få lite tid utan alla måsten och krav. Jag tror det krävs för min överlevnad. Kanske stugan, en helg med bara mig själv. Köpa mat så jag klarar mig 3 hela dagar, läsa en bra bok, få tid med mitt kollage, leta inspiration, gå osminkad och bara ha tid och tänka. Det skulle vara så skönt. Jag är en tjej som behöver min egentid, men samtidigt så är jag livrädd för ensamheten.

Det är en fin balansgång mellan dessa två och ibland väger ena delen mer än den andra. Beroende på vilket humör mina monster är på. Är dem lugna så tar ensamheten över och jag klarar av det. Men vissa nätter tror jag dem vill se mig död och då behöver jag någon som håller om mig.
Det är jobbigt när hela jag känns som en lång berg&dalbana, antingen upp eller ner.