LITE BAKGRUND
När jag först började träffade Daniel, så var både mitt hjärta och själ totalt satt i mörker. Jag hade också satt mig i något som gav mig bekräftelse på att jag var någon, men som samtidigt gjorde mig så himla illa och trasig. Cigaretterna var då det enda jag lade min trygghet i, helsjukt när man tänker efter. Men när allt runtomkring kaosade var dem det enda som kunde lugna ner mig. Inget annat fungerade.
Det tog ganska lång tid innan jag fick tillbaks orken att avsluta det där som gjorde mig så trasig. Men så småningom byttes alla sena nätter i en lägenhet med gula och halvrenoverade väggar ut av telefonsamtal med D och massa pirr i magen. Helt plötsligt insåg jag hur det var att kunna känna lycka igen. Att vara med någon vändes till något fint, inte smutsigt som det förut kändes.
Jag lever fortfarande oftast i ett totalt mörker, men dagarna då jag hittar ut till ljuset blir bara fler och fler. Jag vet inte om jag ska säga att han räddat mig, eller om det bara blivit värre. För trots att ljuset visar sig allt oftare, så är mörkret värre än det någonsin varit, de nätter jag är utan honom.
