sofiawrotethis

Att någon som gör en så lycklig, samtidigt kan göra en så fruktansvärt ledsen.

Nu var det några dagar sen sist. Och det beror på att jag mått ganska bra. Nu är jag hemma, och jag mår bättre än på länge, allt som fattas är han. Dagarna går bra, och de 2 första nätterna med, men idag känner jag mig svart och nere på botten. Jag behöver honom.

Och alla hans positiva egenskaper väger upp de negativa. Jag vet att han bryr sig om mig, som dagarna när jag inte äter fast det berättar jag inte för honom. Han har lärt sig det nu, så han ber mig ofta berätta vad jag ätit under dagen. Då blir det genast svårt och ljuga, och det vet han.

Jag tror att han skulle kunna krossa mitt hjärta tusen gånger, jag skulle fortfarande vilja vara hans. Det är därför jag brukar säga att jag älskar honom mer än vad som är hälsosamt. Han är min drog, för trots att han ibland gör saker som jag vet att jag annars försvinner ifrån, så stannar jag kvar. Den här gången är det på riktigt, han är "the one". Den enda jag någonsin kunnat se en riktig framtid med, den enda jag velat bilda familj med, den enda som får mitt hjärta att rusa bara genom en enda blick. Jag älskar honom.

Igår försökte jag lägga alla dåliga och negativa tankar bakom mig. Hela dagen var underbar och jag var lycklig, men det vände mot kvällen. Som vanligt, när mörkret lägger sig så kryper alla monster fram och jag blir någon jag inte känner igen. Igår lämnade han mig, sittandes på golvet, sur över något jag inte ens minns. Förstår ni? Han kommer aldrig orka hålla mig varje gång jag faller. Han brukade hålla mig, brukade stanna kvar när jag föll och hjälpa mig upp. Hur ska jag lära mig att inte falla? Att stå kvar och vara stark även när jag inte kan?

I'm in the dark place.

Hur blir man lycklig? Hur gör man för att slippa oro och ont i magen? Jag känner mig så ledsen hela tiden, som om livet inte spelade någon roll. Som om varje dag skulle vara för evigt och ingenting betyder något. Jag har inte en enda vän kvar, jag har stängt av alla som någonsin har betytt något och ingen har kämpat för att hålla mig kvar. Det får mig och inse att jag inte är något värt längre.

Livet känns fortfarande ovärt, det enda jag behöver nu är A, min pappa och min mamma.

Att d fortfarande är med mig, efter mina ångest och nervutbott är för mig helt ofattbart. Jag älskar honom, något så otroligt mycket. Ibland när jag är med honom, så värker hela min kropp av kärlek till honom. Och jag är så rädd för att han en dag ska inse att han förtjänar någon bättre.

Just idag är jag trött på livet, jag är trött på att vakna, se mig i spegeln och nästan vilja riva av hela ansiktet för att jag hatar det jag ser. Jag är trött på osäkerhet, olycka och att aldrig kunna le eller skratta helhjärtat längre. Det värker i hela kroppen av vilja av att kunna vara lycklig.

Just den här gången så tror jag lite mer på det än gångerna förut. Det känns annorlunda, det ömmar på ställen det vanligtvis inte ömmar alls på, jag växer och hoppas. Har ni hört något så idiotiskt? Jag hoppas att det är sant, att han på något sätt finns i mig och växer till något som blir en del av oss båda..

Och jag hatar hur han varje gång vi bråkar väntar ut mig... Väntar på att jag ska vända mig om och lägga armen om honom. Även om det är han som gjort fel och borde hålla om mig. Som aldrig kan förstå att mitt hjärta är lite mer ömtåligt än andra tjejer som han träffat före mig. För jag bryter ihop, för minsta lilla och han vet det så väl. Ändå fortsätter han, ibland undrar jag om han någonsin tänker innan han pratar.

Jag är troligtvis inte den första som bara har en förebild, och troligtvis inte den sista. Men jag önskar verkligen att personen som borde vara min andra stora förebild kunde försöka lite. Jag ger och ger och får knappt något tillbaks.

Ibland tänker jag på min förra bästis, mer rätt vore att säga att jag tänker på henne jämt. För det är så det är, det kommer aldrig finnas en annan levande varelse som förstår mig på samma sätt som hon gjorde. Inte ens innan jag träffade henne fanns det någon som jag litade på i närheten så mycket som jag litade på henne. Det som gör mest ont är att jag inte får prata med henne, att hon ignorerade mig trots att jag stod mitt framför ögonen på henne.
Jag minns alla nätter vi legat vakna och pratat om allt, precis allt. Alla chipskvällar hemma hos henne framför tvn, alla gånger vi sagt att vi är oslagbara trots att vi bråkade en del. Hon brukade vara som en syster, min andra hälft.

Och sanningen är, jag behöver någon att vara beroende av. Behöver någon som svarar åt mig när jag tappar talet, någon som bestämmer vem jag ska vara när jag inte vet det själv, och jag behöver någon som jag i alla fall kan tro behöver mig lika mycket som jag behöver dem.

Ibland känns det som om kärleken inte räcker till, som om det inte spelar någon roll hur mycket vi försöker. Jag kommer ändå aldrig tro dig, jag kommer fortsätta att ta för givet att varje gång du inte hör av dig, inte svarar på
Sms eller när jag ringer, så är det för att du inte vill vara med mig längre. Jag kräver tydligen ständig närvaro och konstant uppmärksamhet för att inte bryta ihop helt och låta ångesten ta över. Igår var en av dem värsta nätterna någonsin, när trycket över lungorna bara blir större och jag behöver dig så mycket att jag nästan går sönder.

Det känns ofta som att jag behöver honom mer än han behöver mig. Och på ett sätt så stämmer det nog, jag behöver vara beroende av någon hela tiden. Nu när a inte finns så har han fått ta över den rollen. Tyvärr är han inte i närheten av min klippa i stormen som a var, jag önskar så att det var så. Men jag litar inte på honom, inte på oss. Jag älskar honom, mer än något annat i hela universum. Men han har inte bevisat för mig att han känner samma, inte ens att han finns där för mig. Jag blir så ledsen när jag tänker på hur olycklig jag för tillfället är.