Är det meningen?
Ibland känns det som om kärleken inte räcker till, som om det inte spelar någon roll hur mycket vi försöker. Jag kommer ändå aldrig tro dig, jag kommer fortsätta att ta för givet att varje gång du inte hör av dig, inte svarar på
Sms eller när jag ringer, så är det för att du inte vill vara med mig längre. Jag kräver tydligen ständig närvaro och konstant uppmärksamhet för att inte bryta ihop helt och låta ångesten ta över. Igår var en av dem värsta nätterna någonsin, när trycket över lungorna bara blir större och jag behöver dig så mycket att jag nästan går sönder.
Det känns ofta som att jag behöver honom mer än han behöver mig. Och på ett sätt så stämmer det nog, jag behöver vara beroende av någon hela tiden. Nu när a inte finns så har han fått ta över den rollen. Tyvärr är han inte i närheten av min klippa i stormen som a var, jag önskar så att det var så. Men jag litar inte på honom, inte på oss. Jag älskar honom, mer än något annat i hela universum. Men han har inte bevisat för mig att han känner samma, inte ens att han finns där för mig. Jag blir så ledsen när jag tänker på hur olycklig jag för tillfället är.
