sofiawrotethis

Och det enda som lugnar mig nu är cigaretter, och jag som hade bestämt mig för och sluta får nog tänka om. Annars blir jag aldrig av med ångesten som tar mig varje gång jag inte är med honom. Fan, jag hatar att jag är beroende av hans närhet, hans bröst mot min rygg när jag ska somna, hans andetag som lugnar mig och gör att jag kan släppa ljudet av mitt bultande hjärta som mer än ofta slår lite för hårt och snabbt, det skrämmer mig. När jag tvingas sova själv, så är det enda jag kan koncentrera mig på det där bultandet, att trycket över lungorna ska ta över. Och när inte ens min medicin mot astman hjälper, det är då jag vet. Han ÄR min drog, han är allt, och ett liv utan honom vore som och leva fast på insidan känna vara död. Jag trodde aldrig det här skulle drabba mig, att kärleken skulle få mig fast så hårt. Det är inte jag, det är inte det jag gör. Jag får killar att känna så om mig, och sen backar jag när det blir för seriöst. Nu backar jag inte, för allt i världen håller jag kvar, för allt vad det är värt så håller jag honom på avstånd, men ändå så jävla nära. Hela min tankebana cirkulerar kring hur det skulle bli om han gjorde slut, om han var den som valde och backa och lämna mig med ett stort hål och inget att leva för.