NEJ ELLER?
Ibland tänker jag på min förra bästis, mer rätt vore att säga att jag tänker på henne jämt. För det är så det är, det kommer aldrig finnas en annan levande varelse som förstår mig på samma sätt som hon gjorde. Inte ens innan jag träffade henne fanns det någon som jag litade på i närheten så mycket som jag litade på henne. Det som gör mest ont är att jag inte får prata med henne, att hon ignorerade mig trots att jag stod mitt framför ögonen på henne.
Jag minns alla nätter vi legat vakna och pratat om allt, precis allt. Alla chipskvällar hemma hos henne framför tvn, alla gånger vi sagt att vi är oslagbara trots att vi bråkade en del. Hon brukade vara som en syster, min andra hälft.
Och sanningen är, jag behöver någon att vara beroende av. Behöver någon som svarar åt mig när jag tappar talet, någon som bestämmer vem jag ska vara när jag inte vet det själv, och jag behöver någon som jag i alla fall kan tro behöver mig lika mycket som jag behöver dem.
