sofiawrotethis

I can't explain the thing I feel, but I know you're a keeper. You're turning me upside down but I'm loving it. Don't you know, it's torture loving you.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig fått mitt hjärta krossat. Men det kommer aldrig mer hända, jag har slutat förvänta mig saker av folk. Slutat ta för givet att jag kommer vakna upp bredvid D varje morgon. Slutat ta för givet att pappa hör av sig, att mina vänner finns där när något är jobbigt. D vet om det här, att jag aldrig förväntar mig något för att slippa bli besviken. Han tycker det är fel, jag tror inte han förstår vart det kommer ifrån. Och att försöka förklara, det går absolut inte.

När man tänker efter har jag en jävligt svart själ. Inte så att jag är elak mot andra människor, men man kan lätt säga att jag inte tar skit lika lätt. Jag brukade tacka & ta emot i stort sett, men fan om någon försöker sätta sig på mig nuförtiden, big no no people.

Jag pratar mycket om att släppa eller hålla upp sin gard. Det beror nog på att det just spelar så stor roll för mig. Jag vet att jag, när jag väljer att släppa ner min gard, är sårbar. Men samtidigt är det ett sätt för mig att våga. Jag har förstått att man för att vinna måste våga förlora.
När jag tvärtemot väljer att hålla upp den, alltså väljer det själv, är jag stark och står för något. Det borde ni också göra, stå för något.

Så okej, jag är en sån där person som sällan gör något om det inte ger mig något tillbaks. Jag antar att jag brukade vara någon som bara gav utan att förvänta mig något tillbaks. Men på vägen upp från utnyttjandet slog det fel någonstans. Istället för att lära mig av det som gjort mig illa, så stängde jag av allt, antog att alla var ute efter att sätta sig på mig och bestämde mig för att aldrig släppa ner min gard. Ingen skulle kräva något av mig utan att jag kunde krävde något tillbaks.

Saken är, den här bloggen är ett sätt för mig att bli av med allt det svarta jag bär på. Och det hjälper, till viss del. Nattmonstren kan bara d ta bort, ingen annan har någon inverkan på dem. Bara han.
Han.

Så står jag här igen, patetiskt hm. Igår åkte d på kryssning, ikväll är han hemma igen. Men jag klarar inte riktigt av att han åker iväg utan mig, bort från mitt synfält och utanför radien där jag har koll på honom. Jag har ingen aning om vad som hände inatt, jag kan bara lita på hans ord. Och ja, om någon nu läser det här så vet ni hur svårt det är för mig att lita på andra. Speciellt någon som kan förstöra hela min världsbild på två sekunder. Men jag antar att man måste våga satsa om man ska ha någon chans att vinna. Så jag försöker släppa alla bilder som susar runt i mitt huvud på d ihop med någon annan. Han ringde igår, "jag älskar dig s, glöm aldrig det". Tydligen alkoholen som kickat in också, men fan jag vet vad han känner för mig och hur rädd han är för att jag ska vara med någon annan. Han skulle aldrig vara otrogen eller hur?

När jag först började träffade Daniel, så var både mitt hjärta och själ totalt satt i mörker. Jag hade också satt mig i något som gav mig bekräftelse på att jag var någon, men som samtidigt gjorde mig så himla illa och trasig. Cigaretterna var då det enda jag lade min trygghet i, helsjukt när man tänker efter. Men när allt runtomkring kaosade var dem det enda som kunde lugna ner mig. Inget annat fungerade.
Det tog ganska lång tid innan jag fick tillbaks orken att avsluta det där som gjorde mig så trasig. Men så småningom byttes alla sena nätter i en lägenhet med gula och halvrenoverade väggar ut av telefonsamtal med D och massa pirr i magen. Helt plötsligt insåg jag hur det var att kunna känna lycka igen. Att vara med någon vändes till något fint, inte smutsigt som det förut kändes.

Jag lever fortfarande oftast i ett totalt mörker, men dagarna då jag hittar ut till ljuset blir bara fler och fler. Jag vet inte om jag ska säga att han räddat mig, eller om det bara blivit värre. För trots att ljuset visar sig allt oftare, så är mörkret värre än det någonsin varit, de nätter jag är utan honom.

"But baby, I tell ya
My heart is freaking out when I held ya
Even in the best of days
Love will be hard and hearts will be faking"

Ända sen jag började få finnar har hela min tillvaro kretsat kring min hy. Jag har avstått fester, bad med syskonen, släktträffar, spontana övernattningar och även träning på grund av att jag sett mig själv som ett monster.
Sen nyår har jag släppt ner garden, jag tänker inte längre vara en slav under mig själv. Min hy ska inte få förstöra mitt liv längre, det finns de som har det värre och om någon nu skulle bry sig om några röda prickar så är det deras problem. Visst, jag orkar inte hålla uppe den här tankegången varje dag. Men oftare än jag brukade, och det är allt jag begär.

Det värsta är att alla mina tankar ändå är mörka, något äter sakta upp mig inifrån. Det spelar ingen roll att jag lägger mindre fokus på min hy. Det är alltid något annat som tar över. Som nu, min vikt.