sofiawrotethis

Och om sanningen ska fram, så är man så jävla ensam. Ingen har någonsin kämpat för mig, alla ger upp och tror att jag är omöjlig. Jag vill bara att någon, för en gångs skull, ska kämpa för mig. Att någon ska vilja vara med mig så mycket att dem vägrar ge upp. Men jag är nog inte personen som är värd att kämpa för, inte ens mina föräldrar har försökt. Ingen, absolut ingen vet vad som på riktigt händer i mitt huvud. Att tankarna tar över verkligeheten alldeles för ofta, att jag lever i någon som inte är jag, om självhatet, viljan att leva men inte veta hur, ätstörningen som inte märks men som trots allt ses som en störning.