sofiawrotethis

Jag har inte slutat fokusera på det där negativa helt, men det blir lättare att slå bort för var dag som går. Man inser att det finns så mycket mer att leva för, och självhatet lär nog aldrig helt försvinna. Men jag är glad bara det avtar en aning. När fokusen avtar är det lättare för mig att lägga all energi på det som faktiskt betyder något, min familj, pojkvän och mina fina vänner som jag försummar något helt sjukt. Och allt för att jag inte kan se något annat än mitt fula ansikte.
Ute bland annat folk försöker jag ofta se kall ut, det gör att det blir svårare att se min sårbarhet. Men ibland lyser den igenom, och mina ärr blir som öppna sår, jag tar åt mig av allt och sänker mig själv till botten.

Jag vill inte dö, sanningen är att jag inte ens vet vad jag vill med mitt liv. Antar att jag som alla andra bara vill vara lycklig. Och ärligt talat, så har jag glömt hur jag vägen dit ser ut. Jag brukade vara lycklig, brukade älska mitt då meningsfulla liv. Jag behöver en paus, behöver få släppa släkt och bara vara.