sofiawrotethis

Sex år, det var så lång tid det tog för mig och D att hitta varandra. Vi träffades första gången sommaren 2004. Han var då en 11 årig, blyg liten kille med ögon som kunde få vem som helst att börja darra med knäna. Medan jag var en 14 årig tjej som precis fått en lillebror, och inte hade tid med annat än denna lille bebis och träningar. Med åren växte han ikapp mig och blev den jag vågar kalla pojken i mitt liv. Det var i somras som vi insåg att det fanns något, något värt att satsa på. Han erkände då att han föll för mig redan den där sommaren för sex år sen.
Jag älskar honom, på ett sätt jag aldrig förut älskat någon annan.

Jag tror tiden vet, den vet när det blir som bäst och hur lång tid man behöver. För mig och d var det 6 år.

Jag har inte slutat fokusera på det där negativa helt, men det blir lättare att slå bort för var dag som går. Man inser att det finns så mycket mer att leva för, och självhatet lär nog aldrig helt försvinna. Men jag är glad bara det avtar en aning. När fokusen avtar är det lättare för mig att lägga all energi på det som faktiskt betyder något, min familj, pojkvän och mina fina vänner som jag försummar något helt sjukt. Och allt för att jag inte kan se något annat än mitt fula ansikte.
Ute bland annat folk försöker jag ofta se kall ut, det gör att det blir svårare att se min sårbarhet. Men ibland lyser den igenom, och mina ärr blir som öppna sår, jag tar åt mig av allt och sänker mig själv till botten.

Jag vill inte dö, sanningen är att jag inte ens vet vad jag vill med mitt liv. Antar att jag som alla andra bara vill vara lycklig. Och ärligt talat, så har jag glömt hur jag vägen dit ser ut. Jag brukade vara lycklig, brukade älska mitt då meningsfulla liv. Jag behöver en paus, behöver få släppa släkt och bara vara.

Hur fokuserar man på det man tycker om med sig själv när det är så mycket lättare och lägga tid på det som man hatar? Jag önskar att jag en enda morgon kunde se mig själv i spegeln, och älska det jag ser. Just nu gråter jag på insidan varje gång jag möter bilden av mig själv. Det är en så sjuk känsla, att leva i en kropp som är din men som du inte vill vara i. Vissa stunder glömmer jag bort att tänka på självhatet, och om ni visste hur skönt det är. Att för en gångs skull slippa lägga energi på och oroa sig för att folk ska tänka "vad ful hon är".