sofiawrotethis

Det går bättre, jag försöker släppa hatet mot spegelbilden och tänker mer på det som faktiskt känns okej. Det är skönt, stressen minskar och jag tar dagarna som dem kommer. Kommer längre och längre ifrån stupet, även om jag helt klart är långt ifrån bra. D hjälper mig otroligt mycket, orden han säger betyder något, trots att jag ignorerar allt som alla andra säger. Han älskar mig för den jag är, och det är något jag verkligen tror på.

-jag önskar att du också kunde älska dig själv.

Ord som kom från finaste igår när vi skulle sova. Om han visste hur mycket jag försöker, hur mycket jag vill kunna älska mig själv. Men det är svårt.

Vad gör man när man håller på att gå sönder inombords på grund av osäkerhet? D är ute på krogen, jag är 42 mil bort och han hör knappt av sig.

Släpper alla tankar om viktnedgång och trycker i mig allt jag kan. Lär straffa mig själv för det imorgon, men det tar jag då. Hela familjen sover, jag är vaken och supertrött. Ångesten smyger sakta fram, och jag vet inte hur jag ska lyckas somna inatt.

Så jävla bitter man är ibland, jag är som min mamma. Ganska långsynt men ändå så sjukt naiv. Jag förstår sällan när folk vill mig illa, när jag blir utnyttjad eller bortstött. Jag har aldrig haft särskilt många vänner, men jag har alltid satt stort värde vid dem få jag haft. Nu har jag en enda, och det är A, hon gör mig hel och med henne är jag aldrig någon annan än mig. Jag behöver aldrig låtsas med henne. Hon tar mig för den jag alltid varit, vi är nog lika dark and twisty båda två. Men det pratar vi aldrig om, jag älskar hur allt är så enkelt och fritt med vår vänskap. Vi ses när vi har tid, ändå är vi snortighta.

Själen är svart som natten, jag behöver sol. Det enda jag vet hur man blir lycklig av utan att det ger några bieffekter. Försöker se framåt, men hur gör man det när man inte har något att se fram emot? Imorgon åker jag till min fristad, min familj, enda stället jag är jag på. Eller ja så nära den jag brukade vara som man kan komma.

Egentligen finns det ingen som känner mig, inte D, inte A, inte min mamma eller pappa. Ingen. Ingen vet hur fucked up jag egentligen är, ni vet man kan spela totally mad men ingen tror att det är äkta. Det känns bra, jag hatar när andra tycker synd om mig, like it'll make me feel better? Not. Ger upp för idag, röker lite och åker hem till pojken som får mig att känna mig trygg. Som har världens mjukaste läppar och håller om mig när jag ska sova. Love

Jag älskar känslan av att vara så involverad i en tv serie att jag till och med börjar leva som dem. Det gör det lättare att släppa allt annat. Men det gör också att jag lever ett liv som inte är jag, men som mer än gärna hade fått vara det.

"-we'd be good together. Don't you think?
-no
-why?
-because I'll break your heart.
-maybe I'll break yours.
-nobody breaks my heart and anyway, why would I want that?"

Fredagen den 13.onde, idag ska allt gå fel. Precis som alla andra dagar kommer allt gå åt helvete. Jag vet inte vem jag är längre. All denna berg&dalbana, den förvirrar mig. Jag vill att allt ska gå mer åt ett håll, inte upp&ner hela tiden. Letar och försöker hitta mig själv men jag kommer ingenstans.

Sometimes I find it hard to be happy, even tough everything is fine.

Jag vet att ständig lycka inte existerar, men jag vill få vara lycklig en hel dag. Inte bara några timmar åt gången, jag är som en berg&dalbana, troligtvis den högsta i världen. Antingen går allt upp till himlen eller ner åt helvetet.

Sex år, det var så lång tid det tog för mig och D att hitta varandra. Vi träffades första gången sommaren 2004. Han var då en 11 årig, blyg liten kille med ögon som kunde få vem som helst att börja darra med knäna. Medan jag var en 14 årig tjej som precis fått en lillebror, och inte hade tid med annat än denna lille bebis och träningar. Med åren växte han ikapp mig och blev den jag vågar kalla pojken i mitt liv. Det var i somras som vi insåg att det fanns något, något värt att satsa på. Han erkände då att han föll för mig redan den där sommaren för sex år sen.
Jag älskar honom, på ett sätt jag aldrig förut älskat någon annan.

Jag tror tiden vet, den vet när det blir som bäst och hur lång tid man behöver. För mig och d var det 6 år.

Jag har inte slutat fokusera på det där negativa helt, men det blir lättare att slå bort för var dag som går. Man inser att det finns så mycket mer att leva för, och självhatet lär nog aldrig helt försvinna. Men jag är glad bara det avtar en aning. När fokusen avtar är det lättare för mig att lägga all energi på det som faktiskt betyder något, min familj, pojkvän och mina fina vänner som jag försummar något helt sjukt. Och allt för att jag inte kan se något annat än mitt fula ansikte.
Ute bland annat folk försöker jag ofta se kall ut, det gör att det blir svårare att se min sårbarhet. Men ibland lyser den igenom, och mina ärr blir som öppna sår, jag tar åt mig av allt och sänker mig själv till botten.

Jag vill inte dö, sanningen är att jag inte ens vet vad jag vill med mitt liv. Antar att jag som alla andra bara vill vara lycklig. Och ärligt talat, så har jag glömt hur jag vägen dit ser ut. Jag brukade vara lycklig, brukade älska mitt då meningsfulla liv. Jag behöver en paus, behöver få släppa släkt och bara vara.

Hur fokuserar man på det man tycker om med sig själv när det är så mycket lättare och lägga tid på det som man hatar? Jag önskar att jag en enda morgon kunde se mig själv i spegeln, och älska det jag ser. Just nu gråter jag på insidan varje gång jag möter bilden av mig själv. Det är en så sjuk känsla, att leva i en kropp som är din men som du inte vill vara i. Vissa stunder glömmer jag bort att tänka på självhatet, och om ni visste hur skönt det är. Att för en gångs skull slippa lägga energi på och oroa sig för att folk ska tänka "vad ful hon är".

Att någon som gör en så lycklig, samtidigt kan göra en så fruktansvärt ledsen.

Nu var det några dagar sen sist. Och det beror på att jag mått ganska bra. Nu är jag hemma, och jag mår bättre än på länge, allt som fattas är han. Dagarna går bra, och de 2 första nätterna med, men idag känner jag mig svart och nere på botten. Jag behöver honom.

Och alla hans positiva egenskaper väger upp de negativa. Jag vet att han bryr sig om mig, som dagarna när jag inte äter fast det berättar jag inte för honom. Han har lärt sig det nu, så han ber mig ofta berätta vad jag ätit under dagen. Då blir det genast svårt och ljuga, och det vet han.

Jag tror att han skulle kunna krossa mitt hjärta tusen gånger, jag skulle fortfarande vilja vara hans. Det är därför jag brukar säga att jag älskar honom mer än vad som är hälsosamt. Han är min drog, för trots att han ibland gör saker som jag vet att jag annars försvinner ifrån, så stannar jag kvar. Den här gången är det på riktigt, han är "the one". Den enda jag någonsin kunnat se en riktig framtid med, den enda jag velat bilda familj med, den enda som får mitt hjärta att rusa bara genom en enda blick. Jag älskar honom.