sofiawrotethis

Ibland kan jag känna att det var så jävla värt att vara med någon som trots att han trasade sönder mig på insidan, ändå lät mig göra egna val. Han tillät mig ensamtid.
Nu har jag någon som gör mig så jävla hel, men som håller mig tillbaks. Jag är inte mig själv längre, utan han försöker ta mina beslut.
Jag är ingen man går över huvudet på, jag kan bestämma över mig själv, och jag ska få göra det så länge det finns tid över.

Sometimes I wish that I could just end this. Go back to who I used to be.

Jag önskar ibland att jag kunde gå tillbaks till den jag brukade vara. Samtidigt känns den delen av mig så jävla värdelös. Jag lät folk, framför allt killar, utnyttja mig till max. Bara för att få bekräftelse på att jag var någon. Och mest för att få känna mig sedd. Jag vet att jag var så trasig, men samtidigt så jävla glad. Berg&dalbanan var värre då, men den lät mig känna lycka i större utsträckning än den gör nu. Jag har fler downs än ups som det är nu.
Försöker hitta det där som brukade framkalla lyckoruset, men det finns liksom inte där längre.
Framför allt påverkar det här min förmåga att prata. Jag har fortfarande svar på tal, men orden försvinner ofta, jag stammar eller säger fel.
Allt det här påverkar den jag är, och brukade vara. Jag vill hem, jag vill få bli den jag en gång var.

Sometimes I feel like, oh girl you better of alone.

D har en numera en förmåga att gå mig på nerverna. Han trissar mig till det yttersta och jag är ofta nära ett sammanbrott. Han vet hur lättstressad jag är, men av någon anledning så gör han inget för att underlätta. När vi ska någonstans så är han klar 2 sekunder innan vi måste vara vid bussen, han drar ut på att få saker gjorda, han kräver i stort sett att jag ska laga mat, diska & handla.
Ibland vill jag lämna honom, för jag känner att vi på alla sätt är på olika plan. Vi ser inte lika på mycket, men sen är det dem där få stunderna som väger upp allt det dåliga. Som när vi inte träffats på 2 dagar och jag längtat ihjäl mig efter hans kyssar. Eller när vi ligger i sängen på kvällarna och han berättar hur han vill leva sitt liv med mig.
Jag önskar att man bara kunde radera någon ur sitt minne, då hade det vart enkelt.

Ni vet när man är rädd för att den man lever för ska göra något som får hjärtat att gå i bitar. När man vet att man känner sådär för att man själv varit där, och säkerligen kunnat falla tillbaks igen. Vad gör man? Hur får man känslan att försvinna?

Igår var jag med om en riktigt läskig dag. Eller ja den började bra, åkte till mässan vid 9 och kände att magen inte var som vanligt. Men tänkte att det går väl över, det gör ju ont att vara tjej ibland. Men framåt 1 så kände jag att det började bli ännu värre, satte mig ner och sen kom jag knappt upp på 2 timmar. Så vid 3 åker jag hemåt, på tåget börjar jag må illa & bli trött så jag blundar. När jag öppnar ögonen så flimrar det och jag kan knappt urskilja tjejen som sitter framför mig. Jag blev livrädd, förstod inte alls vad som hände. Samtidigt börjar först mina händer att domna bort & sen resten av kroppen. Bestämmer mig för att gå av tåget pga illamåendet och flimret. Går av och försöker hitta en bänk att lägga mig på. Efter 30 min kräks jag och det kommer fram en tjej och frågar om jag är okej. Berättar för henne vad som hänt och hon ringer 112 som skickar en ambulans. Väl på Karolinska tas det blodprov och andra prover. Efter en stund konstateras det att det inte är något fel på mig utan snarare blodtrycksfall och utmattning..

Idag mötte jag världens finaste ögon, tragiskt nog lär vi aldrig ses igen.