ONCE UPON A TIME
Jag är så tacksam över att han, när jag gråter, bara håller om mig utan att säga något och utan att fråga vad som är fel.
Igårkväll rasade hela min mur, den mur jag byggt upp i ca 2 månader nu. Jag insåg hur ensam jag verkligen är, jag har ingen här uppe och jag hatar det.
För jag visste att så fort jag lämnade hennes hall den där sommardagen i augusti, så skulle vi inte finnas längre. Inte för att jag inte ville vara hennes vän, utan för att vi skulle glömma bort vilka vi brukade vara. Jag saknar henne, jag saknar oss, jag saknar allt vi brukade göra och alla nätter vi legat vakna och pratat om precis allt mellan himmel & jord. Hon var, och är fortfarande den bästa vän jag någonsin kommer ha. Det kommer aldrig finnas någon bättre än henne, oavsett allt vi bråkat om och sagt till varandra nu i efterhand. Soulmates, jag vet det. Och jag hoppas vi hittar tillbaks till varandra, för utan min bästvän känner jag mig inte hel.
Jag har ett stort tomrum inom mig, som jag inte vet hur eller om jag ska lyckas fylla.
